Nypa sig i armen?
Jag vet att jag varit kass på uppdateringen. Men detta inlägget kommer inte att handla om hur julovet, julafton eller nyår har varit utan något helt annat. Kanske skriver jag det här för att slippa hemtentan en stund.
Jag vaknade imorse och hade precis haft en såndär kristallklar dröm, där man kommer ihåg allt, som man nästan längtar tillbaka till. Jag vet att 1000 ord inte kan beskriva bilder men jag ska försöka återge den så gott jag kan, och så kanske någon kan ge sig på ett försök att tyda den :) Och som alla vet kan drömmar vara rätt sjuka så var inte för snabba med att dömma!
Jag var färdig med utbildningen och var på mission i något varmt land långt borta. Besättningen skulle flyga hem den enorma C-17 hem till Sverige och jag skulle spaka. Lasten var napalm(?), någon hade tydligen sagt att det var fullständigt förbjudet att använda i missionen. Jag gick över sanden mot den jättelika maskinen, fullt utrustad med hela kittet, syrgasmasken på och det stora svarta visiret nere. Musik från typ The Rock eller Gladiator hörs i från campen, coolt som fan. Av någon anledning är inte besättningen med, jag är helt själv. Stiger in i cockpit och hela planet är tomt, förutom platsen i cockpit längst fram till höger, där sitter en väldigt snygg tjej. (Ja jag vet det är sjukt men döm inte!). Hon är nästan robotlik, stel, och kollar rakt fram. Ingen utrustning på sig förutom flygoverallen.
Jag sätter mig till vänster, kopplar in syrgasen och radion. Allt är klart, napalmen är lastad. Jag startar maskinen och taxar ut på banan, drar på gas och släpper alla bromsar, banan var obehagligt kort men vi kom upp i luften. Nu flyger vi plötsligt över ett jungelområde, liknande amazonas. Då börjar röda lampor blinka i cockpit och det tjuter i öronen, har lokalbefolkningen luftvärn? På något sätt får jag veta att de är utrustade med HAWK-systemet som luftvärnet i Sverige har, fan vad konstigt. Kul att få en sån i kärran med fullt av napalm i dess enorma mage. Vi har flera robotar efter oss och jag fäller alla facklor och remsor jag har och det ser precis lika coolt ut som om man söker på "C-17 flares" på google. Alla robotar missar och tar facklorna istället, haha där fick dom. Vi är tillbaka över öken, de skjuter flera robotar, AAHH inga motmedel kvar. Paniken slår till och jag hamnar långt ner i stresskonen, det är kört. Tjejen som sitter till höger vrider på huvudet mot mig, fortfarande robotlikt, nästan som "åt vänster..... Se!". Hon säger två ord: "Remember this!". Det är en kvinnas röst men på något lustigt sätt kommer jag att tänka på Bruce Willis "Yippie ka yeah motherfucker" eller Schwartzneggers "Hasta la vista, Baby!".
Hon sträcker sig fram mot en rätt stor röd knapp i mitten på panelen, och trycker. det skakar till, och blir tyst. Jag känner på mig att något extraordinärt kommer ske så jag håller mig i lite extra i spak och gasreglage. Plötsligt har jag G-byxor på mig, som blåses upp. Sen, ett otroligt tryck i ryggen, det man ser ut genom rutorna blir som streck, precis som i Star Wars när falken går upp i Hyperspace när alla stjärnor blir streck bakåt. En fruktansvärd acceleration, det ekar i huvudet "magen, rumpan, benen, andas, magen, rumpan, benen, andas...! Inte G-Lock nu, måste hålla kontrollen över denna hastighet annars är det kört. Jag kollar ner mot den digitala hastighetsmätaren, över mach 3, det är fan inte möjligt, inte denna skapelse, det är som en SR-71!! Jag försöker lyfta högerarmen men den är för tung i dessa belastningar. Plötsligt saktar vi ner, rejält. Vi är över Jönköping, jag ser vättern, shit vad fort det gick hit! Jag styr mot Falköping(?) varför vet jag inte. Vädret är strålande, säkert någon gång i juni-juli. Jag landar på Falköpings flygplats, den banan är kort så jag får använda skivbromsarna på alla 12 hjulen och lyckas precis. Vi står stilla, helt tyst. Tjejen reser sig ur stolen, mindre robotlik nu, mer mänsklig. Hon ler och säger ytterligare två ord: "Ya´ remembered?" på riktig texas-amerikanska och går mot lastutrymmet som nu är tomt(?) Jag försöker fråga hur hon gjorde, men masken tar allt ljud. Jag försöker förtvivlat få av den men den sitter fast. Hon öppnar den stora lastluckan, går ut i solen och försvinner. Jag står förbryllad kvar...
Jag vaknar.
Jag vaknade imorse och hade precis haft en såndär kristallklar dröm, där man kommer ihåg allt, som man nästan längtar tillbaka till. Jag vet att 1000 ord inte kan beskriva bilder men jag ska försöka återge den så gott jag kan, och så kanske någon kan ge sig på ett försök att tyda den :) Och som alla vet kan drömmar vara rätt sjuka så var inte för snabba med att dömma!
Jag var färdig med utbildningen och var på mission i något varmt land långt borta. Besättningen skulle flyga hem den enorma C-17 hem till Sverige och jag skulle spaka. Lasten var napalm(?), någon hade tydligen sagt att det var fullständigt förbjudet att använda i missionen. Jag gick över sanden mot den jättelika maskinen, fullt utrustad med hela kittet, syrgasmasken på och det stora svarta visiret nere. Musik från typ The Rock eller Gladiator hörs i från campen, coolt som fan. Av någon anledning är inte besättningen med, jag är helt själv. Stiger in i cockpit och hela planet är tomt, förutom platsen i cockpit längst fram till höger, där sitter en väldigt snygg tjej. (Ja jag vet det är sjukt men döm inte!). Hon är nästan robotlik, stel, och kollar rakt fram. Ingen utrustning på sig förutom flygoverallen.
Jag sätter mig till vänster, kopplar in syrgasen och radion. Allt är klart, napalmen är lastad. Jag startar maskinen och taxar ut på banan, drar på gas och släpper alla bromsar, banan var obehagligt kort men vi kom upp i luften. Nu flyger vi plötsligt över ett jungelområde, liknande amazonas. Då börjar röda lampor blinka i cockpit och det tjuter i öronen, har lokalbefolkningen luftvärn? På något sätt får jag veta att de är utrustade med HAWK-systemet som luftvärnet i Sverige har, fan vad konstigt. Kul att få en sån i kärran med fullt av napalm i dess enorma mage. Vi har flera robotar efter oss och jag fäller alla facklor och remsor jag har och det ser precis lika coolt ut som om man söker på "C-17 flares" på google. Alla robotar missar och tar facklorna istället, haha där fick dom. Vi är tillbaka över öken, de skjuter flera robotar, AAHH inga motmedel kvar. Paniken slår till och jag hamnar långt ner i stresskonen, det är kört. Tjejen som sitter till höger vrider på huvudet mot mig, fortfarande robotlikt, nästan som "åt vänster..... Se!". Hon säger två ord: "Remember this!". Det är en kvinnas röst men på något lustigt sätt kommer jag att tänka på Bruce Willis "Yippie ka yeah motherfucker" eller Schwartzneggers "Hasta la vista, Baby!".
Hon sträcker sig fram mot en rätt stor röd knapp i mitten på panelen, och trycker. det skakar till, och blir tyst. Jag känner på mig att något extraordinärt kommer ske så jag håller mig i lite extra i spak och gasreglage. Plötsligt har jag G-byxor på mig, som blåses upp. Sen, ett otroligt tryck i ryggen, det man ser ut genom rutorna blir som streck, precis som i Star Wars när falken går upp i Hyperspace när alla stjärnor blir streck bakåt. En fruktansvärd acceleration, det ekar i huvudet "magen, rumpan, benen, andas, magen, rumpan, benen, andas...! Inte G-Lock nu, måste hålla kontrollen över denna hastighet annars är det kört. Jag kollar ner mot den digitala hastighetsmätaren, över mach 3, det är fan inte möjligt, inte denna skapelse, det är som en SR-71!! Jag försöker lyfta högerarmen men den är för tung i dessa belastningar. Plötsligt saktar vi ner, rejält. Vi är över Jönköping, jag ser vättern, shit vad fort det gick hit! Jag styr mot Falköping(?) varför vet jag inte. Vädret är strålande, säkert någon gång i juni-juli. Jag landar på Falköpings flygplats, den banan är kort så jag får använda skivbromsarna på alla 12 hjulen och lyckas precis. Vi står stilla, helt tyst. Tjejen reser sig ur stolen, mindre robotlik nu, mer mänsklig. Hon ler och säger ytterligare två ord: "Ya´ remembered?" på riktig texas-amerikanska och går mot lastutrymmet som nu är tomt(?) Jag försöker fråga hur hon gjorde, men masken tar allt ljud. Jag försöker förtvivlat få av den men den sitter fast. Hon öppnar den stora lastluckan, går ut i solen och försvinner. Jag står förbryllad kvar...
Jag vaknar.
Kommentarer
Postat av: Ida
När ska du komma å umgås med mig svensson å noman då??
vi kör ju tacokväll å mys hela tiden ju men du är ju aldrig med :(
Trackback
